Historien om Ciro Monzutti


Prolog

Natalie hade upplevt ett fasansfullt dygn i lastrummet på en fiskebåt. Det var svart, det blåste friskt och det var isande kallt. Båten krängde i vågorna. Hon hade tvingats att via en lejdare klättra från det stora fartyget och ner i en mindre båt. Väl där hade två män bryskt kastat ner henne i lastrummet, där hon hittat en gammal filt som hon svept om sig. Det gick inte många minuter förrän en av männen klättrade ner till henne, tog tag i hennes armar och tvingade ner henne på rygg. Han var stor och stark, slet av henne kläderna och tvingade sig på henne. Det var över på några minuter. Hon hade skrikit och försökt komma loss, men hade inte en chans. Efteråt hade han snabbt knäppt sina byxor och klättrat upp genom luckan. Bara några minuter senare hade den andre mannen kommit ner och hånflinande upprepat behandlingen. Han hade varit ännu mera brutal och den fysiska smärtan var outhärdlig. Hon hade blivit liggande halvt medvetslös, men vaknat till efter en stund. Insvept i sin filt hade hon fått komma upp genom lastluckan för att uträtta sina behov sittande på relingen. Männen hade studerat henne och fällt nedsättande kommentarer medan hon satt där hjälplös. När hon var klar hade de beordrat henne ner igen och lagt på luckan. Någon gång under natten hördes ett kraftigt skrapande ljud, som om de krockat med något. Hon slumrade korta stunder, det smärtade i underlivet och hon hörde vagt hur männen samtalade ovanför henne.  
   Vinden ökade ytterligare och båten krängde i vågorna. Efter att hon bultat på luckan flera gånger släpptes hon till slut upp med filten svept runt kroppen. De två männen var inbegripna i en irriterad ordväxling och det verkade som om de diskuterade ett problem med båten. Dimman låg tät trots den hårda vinden.
  – Om vi inte kan gå fortare än så här har vi ett problem. Och vi måste vara tillbaka senast i eftermiddag efter genomförd leverans. Antingen fortsätter vi så här och försöker komma in till Arkösund eller så ser vi till att någon bogserar oss ut till det stora fartyget och tar med henne tillbaka.   
   När hon huttrande satt där på relingen och försökte kissa funderade hon över sin situation. Vad skulle hända när hon kom iland? Skulle någon annan ta hand om henne och fortsätta den obarmhärtiga behandlingen, eller vad var planen? Båten befann sig nära en större ö, motorn gick på högvarv, men farten var låg. En sista desperat tanke trängde sig fram. Vansinnigt, tänkte hon för sig själv, men det kan inte bli värre. Hellre dör jag. När hon satt där på relingen låtsades hon plötsligt tappa balansen, gav till ett skrik och släppte ner sig i det iskalla vattnet. Hon hörde upprörda röster från båten när hon försvann under vattenytan. Lyckades hålla sig i en iskall aktertamp som släpade efter båten. Andades häftigt en kort sekund, försvann sedan ner i vattnet igen. Det hela upprepades ännu en gång, kroppen lydde inte längre. Hon hörde den ene av männen ropa högt för att överrösta vågorna och det ansträngda motorljudet.
  – Glöm henne. Hon kan omöjligt vara vid liv och ön är obebodd, var det sista hon uppfattade genom vinden innan hon släppte taget och lät sig glida längre ner i det mörka vattnet. Hon kämpade mot iskylan och nådde grunt vatten. 
   Lyckades med sina sista krafter, ta sig upp på stranden. Alldeles vid vattenbrynet låg en bastu. Det fanns ved men inga tändstickor. En stor mörkblå frottémorgonrock hängde kvarglömd på en krok utanför bastun. Huttrande svepte hon om sig den kalla, stela morgonrocken och satte sig i lä inne i bastun. Satt där några minuter, men frös så hon skakade. Omtöcknad lämnade hon sitt gömställe efter en stund. Kanske hade kroppstemperaturen gått upp något, men det var fortfarande mycket kallt. Båten hade försvunnit i dimman och vågornas rullande var nu det enda som hördes. Barfota trevade hon sig fram över ön, följde en stig som ledde förbi en liten stuga och vidare till ett uthus. Handlade inte rationellt och blev allt svagare. Fortsatte ner mot vattnet på andra sidan ön. Där gav kroppen upp och hon ramlade ihop medvetslös i sanden.